Durlings led

VANDRA DURLINGS LED, KAFFEDALEN TILL KEBNEKAISE

Start i Abisko. Mikael, Jörgen och Susanne

Har du tänkt bestiga Kebnekaises topp och vandra Durlings led och Kaffedalen? Då finns här här en bra artikel för dig som är äventyrare och vill gå Durlings led. Vårt riktiga äventyr började fredagen den 19 juli strax nedanför Tjäktapasset. Innan hade vi vandrat två dagar från Abisko, ca 25 km varje dag. Två dagars ganska lång vandring i bra väder. Även det ett äventyr, men inget mot Durlings led. Durlings led var äventyret. Vi anlände redan under tisdagen via flyg och buss till Abisko, där vi sov och åt gott. Vi åt en tre rätters meny på Abisko turiststation. Jag kan rekommendera champagnen Ayala som de hade i restaurangen. Om jag minns rätt ca 550 kr för en helflaska, klart prisvärt.

Sträckans första meditationsplats efter några kilometer. Glatt humör och fortfarande pigga ben.

Vi var tre personer med två tält. Våra ryggsäckar vägde ungefär 15, 14 och ca 11 kg. Vi tyckte att vi packat minimalt för att sova i tält och ryggsäckarna var nog så lätta som det gick. Middag köpte vi med oss varje gång vi passerade en fjällstuga vilket vi gjorde varje dag. Målet var att vandra till Nikkaluokta på fem dagar, Durlings led och Kebnekaise var extra. Men när vi väl börjat vandra kändes det som om Kebnekaise och Durlings led var målet. I synnerhet eftersom varje väderrapport visade fint väder på fredag och lördag morgon, då vi skulle gå Durlings led. Vi skulle gå upp tidigt på lördagen för att vara uppe på toppen tidigt lördag morgon. Nu blev det inte riktigt så. Finast utmed Kungsleden var det kring Alesjaurestugorna, stugorna låg otroligt vackert med sikt norr och söderut. Bara ett besök här är värt en egen resa.

Vana vandrare vid Alesjaurestugorna.
På väg från Alesjaurestugorna

Nu till Durlings led. Fredagen var tänkt att gå så långt upp i Kaffedalen på Durlings led vi kunde innan vi skulle ansluta till västra leden som leder upp till Kebnekaises sydtopp. Men vi startade strax nedanför Tjälkapasset som är Kungsledens högsta punkt. Nu skulle vi gå neråt och söderut innan vi skulle svänga österut mot Kaffedalen.

Morgon strax söder om Tjälkapasset 1141 möh. Vi tältar på ca 900 möh.

Kaffedalen har inte många tältplatser men vi visste att det fanns några bra platserlängst ner och högst upp, vi tänkte chansa på de högst upp i dalen för att ha så lite att gå som möjligt under lördagen. Efter att passerat Sälkastugorna vandrade vi ca 3 km innan vi tog paus utmed Kungsleden. Därefter skulle vi ta öster ut och påbörja vandringen på Durlings led.

Paus innan vi lämnar kungsleden och går Durlings led mot västra leden och Kebnekaise.

Här skulle vi påbörja vandringen upp mot Kebnekaise. Vi satt en stund med kaffe och kex och fikade efter att ha vandrat ungefär 10km sedan övernattningen. Dalen Sinnivaggi utmed Sinnijohka som vi skulle vandra upp i såg enkel ut, visserligen uppför hela tiden men med solen i ryggen såg det fint ut. Första biten går på hedmark och är lättvandrad, därefter smalnar Durlings led av och det blir ganska besvärlig terräng med stora stenblock. Sinnijohka forsade intensivt och brant nedanför oss, att halka eller trilla är inte att tänka på just här. Vi gick på den södra sidan som är bra rösad så hitta vägen är inte svårt. Vi var lite oroliga hur vi skulle passera jokken längre upp. Det visade sig inte vara några problem då vattnet passerade under massor av stenar. Nu hade vi gått ungefär 200 höjdmeter och två och en halv kilometer på längden. Vi var precis i början av Kaffedalen. Sinnivaggi bredde ut sig rakt framför och och här var det riktigt fint. Det var helt vindstilla och varmt.

Paus i Sinnivaggi innan vi går upp i Kaffedalen
Sinnivaggi med Duolbagomi rakt fram

Det var bra drag i jokken och efter att vi haft en kortare kaffepaus ville vi korsa jokken som rinner i Kaffedalen. Men vi hittade ingen plats vi kunde korsa jokken så vi fick gå på den norra sidan av Kaffedalen. Inte helt optimalt då södra sidan är enklare och kortare. Det visade sig vara mycket snö i dalen och ganska direkt så låg det snö längs jokken. Det gjorde att vi i början gick längre upp från jokken där det var något lättare att gå.

Kaffedalen med mycket snö. För första gången anar vi västra leden i horisonten.
Kaffedalen och Sinnivaggi. Allra längst ner skymtar man Tjäktavaggi därifrån vi kom.
Svår blockterräng på Kaffedalens norra sida. På väg ner för att gå i snökanten. Under snön går jokken.

Här var det svår blockterräng och vi tyckte att andra sidan såg betydligt enklare ut att vandra på. Men det fanns inget ställe att ta sig över på. Vi fick vandra i svår blockterräng nästan ända upp till den lilla sjön 1331. På slutet kunde vi gå i kanten på snön utmed jokken och precis innan sjön korsade vi bäcken på snön för att komma till tältplatserna som ligger på den södra sidan. Här hade vi tänkt slå läger. Men eftersom det var snö i dalen så var tältplatserna väldigt blöta samt någon hade snö på sig. Det gick absolut inte att tälta här. Vi gjorde i ordning kvällsmat och åt en rejäl kvällsmåltid medan vi övervägde vad vi skulle göra fortsättningsvis. Vi hade sett vid Sälkastugorna att vädret skulle bli sämre under morgondagen. Med detta i åtanke och andra överväganden tog vi beslutet att fortsätta Durlings led upp mot sydtoppen. Vi började vandra ungefär vid 21-tiden.

Durlings led
Massor med snö i slutet av Kaffedalen. Västra ledan rakt fram.
Durlings led
En titt bakåt västerut i Kaffedalen

Efter en dryg timme var vi uppe på Västra leden där Durlings led går ihop med västra leden. Här dumpade vi våra tunga ryggsäckar. Vi plockade fram det viktigaste och packade detta i våra ultralätta ryggsäckar som vi hade med oss.

Snart uppe vid västra leden mellan Kebnekaise och Vierranvarri.

Nu gick det betydligt lättare att ta sig uppför och vi var snabbt uppe vid nya toppstugan. Där tog vi en paus. Klockan var strax före midnatt. Vi hade under vår färd på västra leden enbart mött tre personer, alla på väg ner. Nu var vi helt ensamma och hade enbart några minuter kvar till toppen.

Kebnekaise, sydtoppen

Det var kallt, säkert minus 6-8 grader, men eftersom det var helt vindstilla så var kylan inget problem. Jörgen som är höjdrädd stannade kvar nedanför toppen medan jag och Susanne klättrade hela vägen upp. Det var en fantastiskt utsikt i midnattssolen. Helt vindstilla och vi var helt ensamma så långt vi såg. Att bestiga Kebnekaise är en upplevelse men att få göra det helt ensamma i midnattssol var magiskt. Helt fantastiskt. Eftersom det var kallt och vi hade ganska tunna kläder så blev vi inte kvar jättelänge på toppen.

Susanne på Kebnekaises sydtopp. Högre än så här kommer man inte i Sverige.
Mikael på Kebnekaises sydtopp med nordtoppen i bakgrunden..
Jörgen väntar nedanför toppen helt ensam. Nya toppstugan syns också.


Innan vi började nedfarten mot Kebnekaise fjällstation så värmde vi oss i den nya toppstugan. Färden ner till Kaffedalen gick enkelt utan tung ryggsäck på ryggen. Dock så var det mycket lösgrus vilket gjorde att man fick ta det försiktigt. Vattnet som tidigare runnit hade nu frusit till is vilket gjorde det förrädiskt halt på vissa ställen. Men det var absolut inga problem att ta sig ner till Kaffedalen. Här var det bara att ta på sig de tunga ryggsäckarna och fortsätta färden ner till första bästa tältplats. Klockan var nu kring två på morgonen. Att ta sig upp 180 höjdmeter till Vierranvarri med tunga ryggsäckar gick förhållandevis enkelt. Därefter var det bara nerför som gällde. Men att ta sig ner från Vierranvarri med tung ryggsäck är inte det enklaste, man får gå försiktigt för det är riktigt brant nerför. Att vi varit igång och vandrat i närmare 18 timmar gjorde att vi tog det extra försiktigt för att ingen olycka skulle inträffa.

Högst upp på Vierranvarri. Många rösen. Ser du månen?
Brant nerför Vierranvarri
Paus i morgonsolen
Fortsatt nedför.

Framåt 6 på morgonen slog vi läger nere där Kitteldalen övergår i Laddjuvaggi. Vi hann bara slå upp tältet innan solen kom och lyste rakt på tältet. Någon annan tältplats i skugga fanns inte så det vara bara att gilla läget. Vi sov i alla fall två och en halv timme innan det blev för varmt. Vi la oss utanför, drack kaffe och samtalade om nattens äventyr, Durlings led och snön. 21 timmar och nästan 35 km vandrande, helt ensamma i midnattssol på Keb. Jobbigt – Ja, men vilken upplevelse.

Framme vid Kebnekaise fjällstation på lördag morgon..

Efter ett tag så tog vi och påbörjade färden mot Kebnekaise fjällstation där vi åter igen bodde bra och åt en trerätters middag med tillhörande champagne. Den här gången blev det Bollinger för 1195 kr, kanske inte lika prisvärt som Ayala, men gud så gott. Att vandra 18 km till Nikkaluokta var en söndagspromenad efter utmaningarna på Durlings led.

Durlings led går från Kungsleden nere till vänster upp till Kebnekaise. Leden är glest prickad.

Tag: Durlings led, Kaffedalen, Kebnekaise, sydtoppen länk